Kan inte hjälpa det... Känner ett pirr i kroppen för varje dag som går.

Har spelat upp händelsen i mitt huvud en miljon gånger. Läkarbesöket går som en dröm, och sen blir detaljerna lite suddiga, men jag får mitt datum...

Jag vill bara ha det hugget i sten. Vill ha ett datum i kalendern, dagar som jag kan räkna ner, något som jag kan ta på.

Men just nu så räcker det att ha något att se fram emot.

För varje måltid som går och varje tugga jag tar så ser jag framåt i tiden och jämför hur det kommer att vara. Ler lite grann.

 Ser framför mig hur det kommer bli lättare, hur det kommer göra mindre ont att bära runt på detta extra baggage. Hur det kommer kännas lättare i mitt hjärta när jag kan se mitt rätta jag i spegeln.

Kan titta i spegeln just nu och ibland ser jag glimtar av mig själv. Den där lyckliga personen som det lyste om. Den där energiska tjejen som hade en häftig, sexig klädstil.

Men just nu så gömmer sig den riktiga Jessica inuti ett fetto.

Så jag får sakna den smala jag ett tag till.

Sakna hur jag kunde få blickar, och inte försvinna i mängden som jag gör nu.

Det var alltid det jag var mest rädd för, att inte betyda något, att inte ta plats.

För verkligheten är ju den, att ingen tittar på ett fetto, ibland märker ingen att jag är där.

Så för varje dag som går så känns det som en dag närmre mitt mål. Blir så glad. Ska förändra mitt liv. Varje ny morgon är en dag närmre kontroll.

Känner att jag kanske ska förklara varför denna blogg existerar.

Jag har bestämt mig för att ta kontroll över mitt liv och min vikt. När detta inlägg skrevs har jag vart en Jojobantare utan dess like. Om jag skulle lägga ihop alla dom kilon som jag har gått upp och ner så hamnar jag nånstans på 300kg nivån.

Fick äntligen igenom en remiss för en Gastric Bypass i början på denna månad.

Från den punkten så har saker och ting gått ganska fort.

Jag åberopade vårdgarantin och vips så får jag ett samtal från Ersta med en tid för gruppinformation nästa dag.

Har vart på den och nu väntar jag på en tid som jag fick att träffa både läkare och dietist den 8nde Februari.

Om allt går vägen så bokas en tid för operation.

Det måste gå vägen. Jag ska se till att dom förstår hur pass bra kandidat jag är.

Så jag känner att jag vill ha en blogg som jag kan blicka tillbaks på när jag gör min resa efter operationen, och som andra också kan läsa för att hitta lite stöd när det behövs.

Jag är så less på att vara instängd i en fet kropp. Att vara Skinny men bara on the Inside.

Denna blogg kommer vara min resa till mitt sanna jag.

Håller på att säger farväl till min livslånga hat-kärleks relation som jag haft med mat. När jag tänker tillbaks så har ätandet alltid vart en så viktig del av mitt liv.

Morfar var kock, Morbror likaså. Vår familj hade restauranger, och hade ägt pubar. Mat i våran familj var liksom en livsstil.

Goda middagar har alltid vart del av ett belöningssystem som hela familjen var ense om. Så fort vi hade vart duktiga eller hade åstadkommit någonting, under hela vår uppväxt, så bjöds vi på restaurang. Så fort vi avslutat ett projekt, så frossade vi i vår favoritmat. Likaså med fester. Höjdpunkten var ju förstås hur fin maten var.

Någonstans på vägen tappade jag kontrollen.

Mat har inte bara varit en belöning. Utan en bedövning när saker och ting känns piss. Matlagandet har inte bara vart en hobby, utan en chans att stänga bort stressande tankar, och försvinna in i sysslan en kort stund.

Så nu håller jag på att säger hej då till frossandet. Hej då till mat som ett verktyg för att må bra.

Känner mig lite som en alkis som ska på avvänjning. Vill ta några riktigt rejäla supar innan det tar stopp. Trycka i mig lite extra, för snart är det över.

"Hej jag heter Jessica, och jag är Mat-Älskare.."

Tänk att man nästan gav upp innan kvällen ens hade börjat.

Var så nervös för att jag inte var nöjd med mig själv att jag glömde hur fruktansvärt kul det är att glömma allt en stund och bara ha roligt.

Har så ont i kroppen idag. Ont i knäna och i höften, ont i vaderna och ont i fötterna.

Men fasen vad kul jag hade.

Igår bar det alltså iväg till Ambassadeur med jobbet.

Askungen hade inte sin balklänning men när det väl kom till kritan så spelade det faktiskt ingen roll.

Hur töntig jag var som övervägde att gå hem, för att jag var rädd att vara fulare, fetare och mindre trendig än alla andra.

Jag hade jätte kul. Fick lite efterlängtad uppmärksamhet från det andra könet. Och jag Rockade loss, tills jag inte orkade längre och åkte hem. Gick från taxin till porten utan skor och kände mig väldigt nöjd med livet.

Askungen dansade till House musik igår.