Det är tragiskt hur dåligt man kan må, över en sak som verkar så självklar för andra.

Vi får ett glädjande besked på jobbet. Mailet går ut till alla, och det är fantastiska nyheter. Efter den tuffa konferensen så bär det av till ett riktigt inneställe på Stureplan.

 Hurra! är också min första tanke. Har alltid velat se Stureplan och vara ute och ha kul på en av de där ställena som köerna ringlar utanför.

Sen kommer uppenbarelsen som sätter en klump i magen. Vad ska jag ha på mig? Vad kan jag trolla fram ur min garderob som platsar bland alla dessa vackra människor jag jobbar med. Vackra, glada människor som jag tycker så mycket om, men, som jag bara inte tror förstår hur mycket jag skäms. 

Jag känner mig helt oförberedd. Ingen tid att köpa någonting som kan skapa illusionen av att jag har sånt hängande, redo att dra på mig när det bjuds på något roligt. Har vart så många olika storlekar det senaste året. Det största jag nånsin vart är jag nu. Har inte kunnat byta ut garderoben och köpa en outfit för alla tillfällen och viktklasser. Har bara gått ut en enda gång i Stockholm sen jag flyttade hit. Inget i garderoben passar. Inget hänger och väntar på Stureplans lockrop.

Hur ska jag klara mig ur denna situation? Jag vet inte. Hur ska jag bli av med denna hemska känslan i magen? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte vill må så här. Det som komma skall känns bara mer och mer rätt.

Får hoppas att ingen ser mina känslor imorgon, när jag står som Askungen, men utan sin balklänning, på balen, på en av slotten på Stureplan .