Kan inte hjälpa det... Känner ett pirr i kroppen för varje dag som går.

Har spelat upp händelsen i mitt huvud en miljon gånger. Läkarbesöket går som en dröm, och sen blir detaljerna lite suddiga, men jag får mitt datum...

Jag vill bara ha det hugget i sten. Vill ha ett datum i kalendern, dagar som jag kan räkna ner, något som jag kan ta på.

Men just nu så räcker det att ha något att se fram emot.

För varje måltid som går och varje tugga jag tar så ser jag framåt i tiden och jämför hur det kommer att vara. Ler lite grann.

 Ser framför mig hur det kommer bli lättare, hur det kommer göra mindre ont att bära runt på detta extra baggage. Hur det kommer kännas lättare i mitt hjärta när jag kan se mitt rätta jag i spegeln.

Kan titta i spegeln just nu och ibland ser jag glimtar av mig själv. Den där lyckliga personen som det lyste om. Den där energiska tjejen som hade en häftig, sexig klädstil.

Men just nu så gömmer sig den riktiga Jessica inuti ett fetto.

Så jag får sakna den smala jag ett tag till.

Sakna hur jag kunde få blickar, och inte försvinna i mängden som jag gör nu.

Det var alltid det jag var mest rädd för, att inte betyda något, att inte ta plats.

För verkligheten är ju den, att ingen tittar på ett fetto, ibland märker ingen att jag är där.

Så för varje dag som går så känns det som en dag närmre mitt mål. Blir så glad. Ska förändra mitt liv. Varje ny morgon är en dag närmre kontroll.