Det som inte fick hända hände.

Har fortfarande svårt att skriva om det eftersom jag blir så ledsen ända in i själen när jag tänker på det.

Träffade en Enes, eller Enez eller Anus... eller nåt sånt. Ett praktarsel var han i alla fall.

Jag kände mig så överkörd. Han lyssnade inte alls, han ville inte och orkade inte ta ett beslut som kanske skulle få en följdfråga från hans chef. Han satt med armarna i kors och lät mig aldrig få min talan.

Var så ledsen.

Satt i bilen och hulkade i säkert en halvtimma efter jag lämnade sjukhuset.

Tårarna strömmade och jag grät högljutt.

Jag var så redo för operationen.

Så redo att det inte existerade ett alternativt svar än Ja i mitt huvud.

För att förbereda sig på en stor livsändrande händelse måste du ge dig hän till ditt nya liv. Du måste vara redo till 100%.

Jag var redo. Jag hade levt mitt nya liv 100 gånger om i mitt huvud.

Känner mig väldigt sårad. Känner mig väldigt medveten om min vikt.

Känner mig inte helt bra.

Men jag har redan fått en ny tid med en annan doktor. Har googlat honom och han är Överläkare på Ersta och det finns en hel del info att hitta om honom. Hoppas att det är positivt.

Saken är ju den att han kan ta ett beslut baserat mer på en individuell nivå. Men sen är det ju så att det är ju också svårt att argumentera emot hans beslut. Han verkar liksom vara högsta hönset, och han ger det slutgiltiga svaret.

En sak är säker. Jag kommer inte gå in i nästa läkartid lika kaxig.