Haft mitt första missöde.

Nyttigt som tusan för mig, för allt har gått så lätt. Tycker att jag har ätit det mesta, ätit ganska fort, och det har gått så fruktansvärt bra.

Började nästan tro att operationen inte skulle hjälpa mig så mycket, särskilt eftersom att vågen inte bara stod stilla utan även la på 1kg!!!

Men så började jag jobba i Tisdags. Röra på mig lite. Få till en bra rutin, promenera lite varje dag. Nu har vågen börjat röra på sig igen, 13 kg sen datumet för operationen och 7 Kg sen operationen. Alla på jobbet kommenterar hur det syns. Jag ser det lite men inte lika mycket som andra. Jag vet ju hur mycket det är kvar!

Så iaf... tillbaks till det här missödet då...

I förrgår skulle sambon laga mat. Mmmmm gott det doftade när det var i ugnen. Kycklingbröst med Fetaost Kräm... mmmmm

Så när jag tuggade det blev det ganska torrt, försökte få med mycket sås..

Men det blev fel...

Helvete vad ont det gjorde.

Kändes som att det satt fast i bröstet, i halsen och som om jag hade mat ända upp till munnen.

Försökte allt men smärtan blev bara värre.

Till slut blev det badrummet och jag bestämde mig för att få upp allt.

Förvånad jag blev med hur annorlunda det kändes. Ingen magsaft som följde med, och inga hulkningar eller tårar i ögonen.

Fick upp nästan som en gele, när jag ville och när jag var klar gjorde det inte ont längre. Bisarr känsla helt enkelt.

Så nu har jag ny respekt för tuggandet. Bra det tycker jag.

Hände igen för en timma sen men då kände jag igen det så snabbt att jag kunde få upp den munsbit jag inte tuggat ordentligt och sen fortsätta utan smärta med min mat.

Man lär sig något nytt varje dag.

Så nu väntar en helg med utlovad sol. Ska bli härligt. Imorrn blir det besök på Muskö hos pappa. Dom ska laga lunch. Jag har föreslagit köttbullar eller fisk.

Ska bli spännande att se vad de hittar på, och hur det ska gå.

Tror det blir toppen!

Ha en trevlig helg allihopa.

Igår var en sådärdag för mig. Var lite ledsen över att jag inte kan dricka fort när jag är törstig, var uttråkad för att jag har vart hemma hela veckan, och kände på kvällen att jag mådde lite konstigt. Kände att det ryckte i fingrar och fötter och jag kände mig rastlös men inte helt närvarande.

Så jag gick och la mig tidigt. Vaknat nu och känner mig mycket piggare.

Idag ska jag försöka ta en lite längre promenad med hunden. Har egentligen vart ganska lat när jag har vart ledig. Tror att vikten kommer att börja röra sig neråt igen när jag kommer tillbaks till jobbet. När jag får en liten promenad på morgonen, och sen på vägen hem också.

Men hur mår jag då... inte i kroppen utan i hjärnan...

Igår var nog den första dagen som jag kännt lite ångest över alla de saker som jag gett upp genom att operera mig. Självklart är ju ändresultatet värt det, men det är mycket saker som jag identifierar mig själv med som jag inte kan göra längre.

Många av mina vänner vet hur mycet jag gillar och festa, så det finns de som sörjer att jag inte kommer att vara samma party prinsessa längre.

Ja vi får väl se. Jag får väl bli party prinsessa nykter då :)

Jag mår annars väldigt bra mentalt. Ser framåt med positiva tankar. Tänker på min situation på ett positivt sätt.

Undrar då och då om jag går fram för fort. Det var nästan två veckor sen jag opererade mig, och redan så äter jag mat som jag skär upp i små bitar. Köttbullar, lax, ägg. Men det går väldigt bra. Så jag hoppas att min kropp säger ifrån om det är så att jag måste skynda långsamt.

Måste sluta väga mig hela tiden.

Vågen står framme och jag hoppar på den flera gånger om dagen.

Inte bra. Inte mentalt hälsosamt.... Det är väl förresten roligare om jag hoppar på vågen 1 gång i veckan och sen får en trevlig överraskning?

Ungefär så ser det ut i mitt huvud just nu.

Längtar efter att komma tillbaks till jobbet nu. På tisdag smäller det :)

Då får jag dessutom träffa kollegan som också har opererat sig. Då har man någon att prata med som verkligen förstår. Ska bli jätte skönt...

Så, nu ska jag äta lite frulle. Ha en underbar 1sta Maj allihopa!

Har nu vart hemma i en vecka från att jag kom hem från sjukhuset. Eller ja en vecka och ett par dagar.

Vågen står nu på 107kg. När jag opererade mig vägde jag 113kg.

Känner mig väldigt pigg. Har överskottsenergi. Men känner mig fruktansvärt törstig. Jag sörjer att jag inte kan klunka i mig en läsk eller en cider. Och jag som aldrig drack vatten innan saknar till och med att kunna tömma ett stort glas iskallt vatten.

Just detta frusterar mig en hel del. Finns ingen mat som jag direkt kan säga att jag saknar. Känns väldigt skönt att vara nöjd med bara en liten portion.

Men att kunna dricka bort törsten....

Jag drömmer om Coca-Cola just nu.

Förutom det så går allt bra. Har upptäckt att jag inte kan vara repetetiv i mitt ätande. För då tappar jag matlusten helt, kan inte äta samma sak två gånger.

Det här är ju lite av ett problem då man äter små portioner och det skulle vara toppen om jag kunde ta halva maten till lunch och sen halva maten till middag. Men näääää!!! helt plötsligt har min magsäck blivit, hör och häpna.. Kräsen!

Det är lite spännande, håller på att lär mig mycket om mig själv.

Ska tillbaks till jobbet på tisdag. Får se hur det går :)

ja just nu så har jag inga spännande recept eller måltider att dela med mig av.

utan bara lite tjat om hur törstig jag är.

Så ha de så gött, så hörs vi snart igen :) 

Nu är det en vecka sen jag opererades. Känns fortfarande overkligt att dom har gjort det.

Jag har gått ner 10 kilo sen jag började flytperiod och 4 kilo sen operationen.

Mår riktigt bra. Idag är den första dagen när jag har tänkt att nej jag mår inte så bra. Men det gick över efter att jag fått i mig ett mellanmål, så nu är allt ok igen.

Så vad har jag haft för mig då... Jo jag har ätit soppa, och drickyohgurt till förbannelse. Börjar bli riktigt less på drickyoghurt. Längtar till äggröra. Ska nog ta min premiär redan imorgon.

Det som jag oroar mig över just nu är att det går för lätt. Jag äter mycket snabbare än jag trodde skulle vara möjligt, men jag gissar att det kommer att bromsas när det blir puré mat igen. Undrar hur det kommer att gå...

Som det känns nu är jag redo att gå tillbaks till arbetet redan nästa vecka. Mår riktigt bra, känner mig så pigg så jag blir rastlös till och med.

Vi får se. Jag måste ju samtidigt tänka att jag förtjänar att ge mig själv denna tid att komma in i en häslosam rutin.

MEN jag ÄLSKAR ju att jobba!!! Saknar kollegorna som tusan.

Sen måste jag ju säga att sambon har vart en guldklimp. Har inte kört bil eftersom att jag går på OxyNorm, så han har vart min chaffeur, och min stöttepelare. Idag ska han hjälpa mig raka benen. Sicken ängel han är :)

Jaha... det där blev ett inlägg utan en riktig röd tråd och med massor med blandad fakta.

Ska försöka skriva lite mer i veckan. Ha en jätte bra påsk så länge!

Då är allt bokat.

Besöket på Centrum för Titthålskirurgi resulterade i en tid inom 2 veckor för operation.

Helvete vad spännande, det känns nästan overkligt.

Då kanske man ska dra lite statistik.

Startvikt innan flytperiod: 119.5kg

BMI innan flytperiod: 36

Vikt 2 dagar innan op: 111kg

BMI 2 dagar innan op: 33,5

Det känns som att jag kanske går ner ett till kg innan op, har stått stilla ett par dagar med imorse hade det börjat röra på sig på vågen igen. Då är min BMI 32,7

Mitt slutgiltiga mål är att väga 75-80kg, enligt min BMI skala så ska jag väga ca 65-70, men jag har inte vägt så mycket sen jag var tonåring så jag ska inte sätta orealistiska mål för mig själv.

Börjar bli orolig att det inte bara ska vara enkelt utan att någonting kommer att hända. Är också lite orolig att känna mig riktigt ensam på sjukhuset. Ingen som kommer och hälsar på mig.... Men det är ju det sista som egentligen är viktigt eller hur   

Har använt denna helg till att förbereda mig inför operationen och hemkomsten. Har läst igenom allt för 112te gången, har hadlat in de livsmedel som jag har läst att man ska ha. Blev mycket glatt överraskad över hur billig matkassen var när den var full med välling, barnmat, mannagryn och shakes.

Sen imorgon är det då inskrivningen. Då tror jag ångesten kommer komma krypandes. Vad gör jag, hur ska detta gå? Kommer jag att klara det här!!!

Men samtidigt så har jag så många runt om mig som vet och förstår att jag behöver stöd. Känner mig mindre orolig än jag trodde att jag skulle göra.

Sen imorgon kväll ska jag packa väskan. Jag kommer vara själv hemma till på kvällen. Får jag chans att vara nervös själv och pyssla med min packning i lugn och ro. Sambon ska iväg med jobbet så han kommer inte hem förrän sent. Jag ska definitivt ha med mig min OnePiece, så jag verkligen har någonting att softa i när jag ligger kvar. Tar väl med mig dator, Iphone och alla laddare, så att jag verkligen är redo. Får se hur mycket jag orkar ha kontakt med omvärlden.

Det är hursomhelst 2 dagar kvar. Skriver in mig imorgon!

Det var ett tag sen jag uppdaterade.

Har vart en kämpig tid. Fick ju nej från Ersta, 2 gånger. Var helt förstörd...

Men sen bestämde jag mig för att nej nu jävlar ska jag ta tag i detta!

Klippte mitt Mat på Jobbet kort, började med en strikt diet, och gav upp bilen för att jag varje dag skulle få röra på mig. Iaf lite...

Det gick ju ok. Gick ner hela 8 kg själv. Hurra... eller??

Men det är så svårt. jag stannade efter 8 kilo, även fast jag svälte mig själv.

Så har jag gått i tankar. Reflekterat det som jag lovat mig själv. Att jag inte ville må dåligt över hur ont i kroppen jag har från att vara stor. Att jag varje dag får mitt hjärta krossat ännu en gång när jag tittar i spegeln och ser hur tantig jag ser ut.

Så jag ställde frågan till sambon... Hur skulle du känna om jag finansierar detta själv? Och han svarade bättre än jag nånsin kunnats hoppas på.

"Jag vill att du ska må bra, jag älskar dig."

Så nu är bollen i rullning. Har vart till Centrum för Titthålskirurgi.

Kan förklara vid ett annat inlägg hur detta gick till...

Och nu är datumet satt, ledigheten beviljad från jobbet. Det enda det hänger på är att Medical Finance säger ja. Håller tummarna så att knogrna vitnar...

Så nu hoppas jag verkligen att detta är början på min resa. Operationen är bokad 19nde April, och jag kör på shakes..

Kram mina bloggvänner!

Jag har kommit på mig själv.

Har börjat skämta väldigt mycket om min egen vikt. Tycker själv att det är ganska roligt. Men jag undrar egentligen varför jag gör det.

Därför har jag som man kanske kan gissa från inlägget funderat lite.

Jag tror att det är mitt sätt att visa till omvärlden att jag inte är blind för min egen storlek. Jag fattar att jag väger mycket. Och jag går inte omkring med en skev självbild.

Ungefär som en tjejig bög som ofta framhäver sin egen kvinnlighet och skojar åt den. Så verkar det vara.

På mitt lilla sätt försöker jag belysa denna lilla tabu, att vara fet. Att visa att jag vet.. Att visa att jag inte är dum i huvudet, äter man mycket får man också väga mycket.

Jag vet. Trust me, jag vet....

Men många vågar inte skratta när jag skojar, eller tycker att det är ganska osmakligt att skoja åt Fetma. Det tycker väl jag med, när man retar någon annan eller gör det på ett elakt sätt.

Men jag skojar åt mig själv. Det är ok att faktiskt vara med. Blir inte ledsen om ni skrattar åt mina skämt. det är mitt sätt att vara den stora roliga tjejen ett tag.

Dvs innan jag får igenom det jag vill med en operation.

Åhhhh det är nu 3 veckor kvar till min nya tid hos överläkaren.

Tiden går alldeles för långsamt.

Det som inte fick hända hände.

Har fortfarande svårt att skriva om det eftersom jag blir så ledsen ända in i själen när jag tänker på det.

Träffade en Enes, eller Enez eller Anus... eller nåt sånt. Ett praktarsel var han i alla fall.

Jag kände mig så överkörd. Han lyssnade inte alls, han ville inte och orkade inte ta ett beslut som kanske skulle få en följdfråga från hans chef. Han satt med armarna i kors och lät mig aldrig få min talan.

Var så ledsen.

Satt i bilen och hulkade i säkert en halvtimma efter jag lämnade sjukhuset.

Tårarna strömmade och jag grät högljutt.

Jag var så redo för operationen.

Så redo att det inte existerade ett alternativt svar än Ja i mitt huvud.

För att förbereda sig på en stor livsändrande händelse måste du ge dig hän till ditt nya liv. Du måste vara redo till 100%.

Jag var redo. Jag hade levt mitt nya liv 100 gånger om i mitt huvud.

Känner mig väldigt sårad. Känner mig väldigt medveten om min vikt.

Känner mig inte helt bra.

Men jag har redan fått en ny tid med en annan doktor. Har googlat honom och han är Överläkare på Ersta och det finns en hel del info att hitta om honom. Hoppas att det är positivt.

Saken är ju den att han kan ta ett beslut baserat mer på en individuell nivå. Men sen är det ju så att det är ju också svårt att argumentera emot hans beslut. Han verkar liksom vara högsta hönset, och han ger det slutgiltiga svaret.

En sak är säker. Jag kommer inte gå in i nästa läkartid lika kaxig.