Det är tragiskt hur dåligt man kan må, över en sak som verkar så självklar för andra.

Vi får ett glädjande besked på jobbet. Mailet går ut till alla, och det är fantastiska nyheter. Efter den tuffa konferensen så bär det av till ett riktigt inneställe på Stureplan.

 Hurra! är också min första tanke. Har alltid velat se Stureplan och vara ute och ha kul på en av de där ställena som köerna ringlar utanför.

Sen kommer uppenbarelsen som sätter en klump i magen. Vad ska jag ha på mig? Vad kan jag trolla fram ur min garderob som platsar bland alla dessa vackra människor jag jobbar med. Vackra, glada människor som jag tycker så mycket om, men, som jag bara inte tror förstår hur mycket jag skäms. 

Jag känner mig helt oförberedd. Ingen tid att köpa någonting som kan skapa illusionen av att jag har sånt hängande, redo att dra på mig när det bjuds på något roligt. Har vart så många olika storlekar det senaste året. Det största jag nånsin vart är jag nu. Har inte kunnat byta ut garderoben och köpa en outfit för alla tillfällen och viktklasser. Har bara gått ut en enda gång i Stockholm sen jag flyttade hit. Inget i garderoben passar. Inget hänger och väntar på Stureplans lockrop.

Hur ska jag klara mig ur denna situation? Jag vet inte. Hur ska jag bli av med denna hemska känslan i magen? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte vill må så här. Det som komma skall känns bara mer och mer rätt.

Får hoppas att ingen ser mina känslor imorgon, när jag står som Askungen, men utan sin balklänning, på balen, på en av slotten på Stureplan .  

Det känns som att berättelsen börjar här.

Resan mot ett nytt jag, eller kanske inte ett nytt jag, utan bara den jag som döljer sig under denna tunga, överdimensionerade förklädnad. Känner mig inlåst i en kropp som inte är min, begränsad av den smidighet som jag så uppenbart saknar.

Så nu har jag bestämt mig. Jag har tjatat, och jag har argumenterat för att få min vilja igenom.

För ett par veckor sen så träffade jag verksamhetschefen hos min husläkarmottagning. Vi pratade länge. Hon var jätte bra. Kändes som att hon verkligen lyssnade på mig.

Hon frågade mig: Hur är din psykiska hälsa?

Mitt svar var ganska enkelt, det kom från hjärtat.

"Jag har aldrig vart så psykist stark som jag är nu. Jag har gått igenom så mycket de senaste åren, och det har oftast handlat om att se till att andra har det bra. Nu har jag ingen kvar att använda som krycka och gömma mig bakom. Nu ser jag mig själv, och jag ser vem jag förtjänar att vara.

Jag har aldrig vart så psykiskt stark, men jag mår psykiskt väldigt dåligt. Jag tror man måste vara stark för att inse att man inte mår bra, varför man inte mår bra, och för att veta att man förtjänar mer. Att man är stark nog att leva.

Jag är inlåst i en kropp som inte är min. Mitt psyke säger att så ska det inte vara. Jag är redo för att ta kontroll över min kropp."

Det första brevet kom från Danderyds sjukhus och sa att jag fick vänta 12 månader.

icke sa Nicke, vårdgaranti åberopades, och igår fick jag ett samtal från Ersta.

Idag hade jag min Gruppinformation om operationen. Den 8nde Februari träffar jag Dietist och Läkare.

Detta kommer bli min egen upplevelse av resan mot mitt sanna jag. Att dela med mig av mina tankar och framförallt, när det blir av, framgångarna jag upplever efter min Gastric Bypass.